Det händer inte så ofta.

Råkade höra Ballad om en svensk polis idag.

Det var då jag precis introducerades till dagiset, kommer inte ihåg det exakta samtalsämnet, tror att det var om fobier eller yrken man inte skulle kunna tänka sig.

Då man började där fick man prata med en av de två ”coacherna” angående arbete, utbildning, hur man är som person, tidigare erfarenheter och liknande.

Hur som helst säger jag i alla fall att jag tycker poliser är jävligt läskiga, och att ingen rätt funtad människa skulle vilja bli det frivilligt, de är paragrafryttare hela högen och att de säkerligen gillar att slå folk. En sak som är säker är att de säkerligen inte finns då de behövs.

-         Nä men så är det väl ändå inte? Det finns faktiskt trevliga poliser, får jag till svar från dagisfröken

Tror att min fobi för denna yrkesgrupp började någon gång sommaren då jag var 4 år gammal. Hela familjen skulle åka på husvagnssemester, min far säger att jag och min syster får sitta i husvagnen medan han kör, varvid jag frågar om man verkligen får göra så. Men min far lovar och försäkrar att det är helt lagligt att göra så. När vi kört någon timme ser jag genom rutan att polisen kör bakom och blinkar med blåljusen. Det är vid det här laget jag skiter knäck och sedan duckar så att ingen ska kunna se mig i husvagnen. Min syster som är några år äldre än vad jag är sitter däremot och vinkar till farbror blå.

Vi blir stannade och husvagns dörren öppnas och vi får kliva i och sätta oss i våran bil medan min far får stanna kvar ute och prata med polisen, jag minns inte så mycket mer än att vi åkte ifrån den platsen och lämnade kvar husvagnen vid väg kanten.

Jag fick något senare veta att vi blivit stoppade p.g.a. att husvagnen varit för stor för den lilla bil vi hade. Hur som helst sabbade snuten semestern för mig den sommaren.

Då jag är runt 11 år ska vi hälsa på farmor och farfar för att fira jul, vi kör på E4:an då de där gamlingarna bor ganska långt söder ut jämfört med vart vi bor. Jag vet att min far den här gången kör ganska mycket för fort och då vi ska passera nyköping som polisen satt upp en fart kontroll. Min far märker denna ganska tidigt men hinner inte sakta ner särskilt mycket, vi blir stannade av polisen vid närmsta avfart och jag ser hur de stannar framför oss. Ut stiger en polis som är minst lika bred som han är hög och kommer gående mot bilen min far vevar ner rutan och jag tror att halva hålan nyköping hör snuten skrika:

-         För i helvete karl ni är ju en jävla idiot, ni kör ju alldeles för fort för att ens få ha körkort!

Sedan får min något feta far följa med dem väldigt mycket fetare polisen in i polisbilen och jag har ingen aning om vad som händer. Ungefär 10 minuter senare kommer min farsa tillbaka från polisbilen och ser jävligt sur ut. Vi åkte sedan hem istället för att fira jul det året. Jag fick senare veta att polisen fick våran hastighet till 130km/h på fartkameran, alltså inte tillräckligt för att ta körkortet utan bara bötfälla.

Åren går jag hinner bli 15 år och ta EU- moppekort. Jag var på väg hem en dag på min moppe, det är inne i stan och jag blir stannad av en mc-polis. Han kliver av sin motorcykel och jag tar av mig min hjälm, han kommer fram och säger:

-         Ja, tyckte nog inte att du höll tillräckligt avstånd till bilen framför dig lärde ni er egentligen något på trafikskolan?

Jag blir nervös och vet inte alls vad jag ska svara men säger:

-         Jo, vi lärde oss trafikregler.

Snuten som såg sur ut innan mumlar något jag inte hör och tar sedan fram en alkomätare jag får blåsa i. Det visar sig för gubbjäveln att jag tydligen inte har någon alkohol i kroppen han rynkar ännu mer på ögon brynen.

-         Jaha, det var ju bra då, hur fort går din moppe då?

Jag är nu helt övertygad om att polisen tänker slå ihjäl mig, men piper fram ett:

-         Den går i runt femti.

Jag får sedan åka, men känner mig ändå skitskraj.

Visst, har man pluggat X antal år för att få bli ordningens uppehållare och demokratins beskyddare kanske man blir lite grinig då man blir trafik polis. Gubbjäveln ska väl ändå inte behöva hävda sin auktoritet genom att trakassera 15 åriga kids.

Jag är 19 år och ska hämta ut ett nytt pass, har precis börjat plugga vid högskola och hittar inte riktigt i stan. Polisstationen är belägen i något som liknar ett gammalt industriområde och jag blir något fundersam över vart jag ska. Det är då jag får syn på farbror blå och går fram till honom. Han måste ha sett att jag ser något frågande ut, för innan jag hinner säga något tar han ett rejält grepp om min arm och säger med en läskigt allvarlig stämma:

-         Kom nu här, du ska ju in på förhör.

Jag blir skitskraj, han märker det släpper mig om armen och bullrar fram ett ännu läskigare skratt:

-         Höhöhö, var det något du ville?

Jag frågar om vägen till polisstationen och han förklarar lite hastigt och jag går sedan därifrån. Jävla maktmissbrukare….

Nästa gång de beslutar sig för att hedra mig med sin närvaro har jag blivit 20, klockan är runt 5 på morgonen i mitten av november och jag vill egentligen bara sova. Jag har i alla fall en mil jag ska cykla för att komma hem då jag bor en bit utanför stan, stannar strax efter en belyst korsning för att tända en cigg. Min cykel som är runt 40 år gammal har lyse som drivs av en dynamo, dvs. att lyset inte fungerar om jag inte har framhjulet rullande. Det är när jag står där och försöker tända min cigg som en bil kör upp bredvid de har nervevad ruta och polisen på min sida frågar:

-         Vet du inte att man måste ha lyse på cykeln när det är mörkt ute, det här kommer att bli ganska dyrt.

Jag som innan var väldigt trött blir nu även väldigt sur och säger:

-         Verkar ju inte som att ni vet särskilt mycket om gamla cyklar och förresten trodde jag att även ni hade bättre saker för er en fredagsnatt.

Polisen lyser mig nu rakt i ögonen med en jävla ficklampa men säger inget så jag fortsätter:

-         Lyset på den här cykeln drivs faktiskt av en dynamo vilken kräver att mitt framhjul snurrar för att det ska bli något lysa, och även om det är så får man väl ändå stanna för att tända en cigg.

Nu säger snuten att jag får cykla en kortare sträcka så att de kan se om lyset verkligen fungerar. Jag cyklar först 50 meter medan de sakta kör efter och sedan kör de om mig och jag cyklar ytterligare 50m.

-         Jaha ja, det såg väl bra ut det här då.

Mumlar snuten medan han vevar upp rutan och de kör iväg.

Här avslutar jag mina berättelser.

-         När, för att bli sådan kan man inte vara rätt funtad i skallen och gilla att förstöra för folk.

-         Så är det ju inte, en del av dem är faktiskt trevliga. Jag känner en polis som är sjyst, kan nog be honom komma hit och prata lite om hur det är.

Jag inser nu att det inte är någon mening att säga emot och klämmer ur mig ett:

-         Nja jo, om det ska vara nödvändigt….

Det tar kanske en vecka, men en dag då jag kommer till dagiset efter lunchen (någon halvtimme försenad) sitter alla på stolar i en ring. Jag ser plötsligt de två uniformsklädda männen och känner mig nervös. ”- Bra att du kom” säger en av dagisfröknarna och drar fram en stol åt mig även om jag känner mig en smula obekväm i hela situationen. Poliserna berättar lite om hur de får åka hem till knarkare som hotar att skära halsen av sig och visar också upp en del av den utrustningen de bär. Det är sedan den intressanta biten kommer då vi själva får säga/fråga vad vi tror att poliserna gör om dagarna. Vi går medsols och alla måste fråga någonting, de flesta tror att de fikar, väger lastbilar eller jagar fortkörare hela dagarna, sen blir det min tur:

-         Ja efter vad jag hört gör väl inte polisen något annat än att spöa uteliggare, invandrare och kommunister.

De rynkar lite på ögonbrynen då alla i ringen skrattar åt min fråga och sedan säger en av dem:

-         Nej att vi gör något sådant händer faktiskt inte så ofta.

Det går åt helvete i alla fall

Hur får man in 900 döda bebisar i en folkvagn?

Med mixer.

Men hur får man då ut dem igen?

Med nachos.

Jag kommer att tänka på min tid på vuxendagis där dagiset var själva folkvagnen, AMS stod för mixandet och bebisarna representeras av det folk som tvingades dit. Själva befrielsen bestod av dessa nachos. Antingen lyckades man mot all förmodan och fick ett jobb, gav upp och sökte någon jävligt meningslös utbildning bara för att slippa skiten eller också var det bara att bita ihop, gå klart tiden och sedan bli skickade till något annat.

Oavsett hur man blev befriad så fick man ändå skriva/fylla i en så kallad utvärdering av skiten, med första frågan(fyll i på en skala 1-5):

Jag känner att jag blir bemött med respekt av coacherna:

Sedan följer en rad frågor där man gärna får fylla hur trevligt stället och lite mer om hur alldeles underbara de så kallade ”coacherna” var. Jag fyller i en etta på samtliga, sedan kommer en något intressantare fråga:

Jag upplever idag har bra ansökningshandlingar när jag söker jobb. (Tydligen skolkade de från svensklektionerna i meningsbyggnad)

Självklar femma, men måste samtidigt skriva kommentaren att jag min tid på vuxendagis är den biten i mitt CV som jag skäms för och antagligen kommer vara den biten som gör att jag inte får jobb.

Jag går vidare och upptäcker att de vill att jag ska beskriva dagiset med egna ord.

Jag tänker tillbaka på hur tiden egentligen har varit, jag kommer ihåg då de först nästan hjälpte en att söka dessa jävla jobb, när de efter 1-2 månader märkte att inget hände försökte de med något nytt.

- Ja, nu har du ju varit här ett tag och inte fått något jobb, du kanske borde fundera på att plugga till något istället.

- Nää, jag känner nog att plugga 12 år av sitt liv borde väl vara tillräckligt?

- Tydligen inte, annars kan du ju fundera på att starta eget.

Jag minns att den konversationen ägde rum flertalet gånger fram tills det nu var dags att fylla i denna utvärdering, så jag skriver följande:

”Vuxendagis där det enda som räknas är att dagisfröknarna uppnår den kvot de behöver med vidareskickat folk utan att ta hänsyn till individens intresse.”

Nästa fråga:

Vad anser du varit till särskild nytta för DIG under din tid här?

Jag behöver inte tänka innan jag svarar på den frågan.

”Inget. Det jag gjort här hade jag kunnat göra hemma på kortare tid och med högre motivation”

Nästa fråga: Det här har varit bra:

Nu får jag tänka till ordentligt, är det egentligen något som varit bra med hela den här skiten? Alltså kaffet har ju varit gratis vilket innebar att man har druckit ca 2 liter/dag, sen har man ju träffat en del sjysta människor (andra dagisbarn) bortsett från den där tjockisen som ändrat radion från p3 till rix fm var eviga dag. Jag klämmer till med:

”Bra sällskap från andra deltagare”

Det här kan bli bättre:

Oj oj oj, här får jag tänka till och sålla då det är väldigt begränsat utrymme jag har att skriva på.

”Kravet om att uppnå resultat inom begränsad tid bör tas bort, för att istället ge individen den tid han/hon behöver för att se till att individens vilja uppfylls”

Jag märker själv här att jag skriver ”individen” ganska ofta och kommer själv på att under tiden på dagiset har man setts som ”arbetslös” ett objekt som förväntas vara på ett speciellt sätt istället för en person.

Har du idag en tydlig planering på vad du ska göra efter denna anhalt? Beskriv gärna vad/hur.

Min första tanke är helt enkelt nej, men kommer sedan på att jag får ytterligare en chans att skriva mer skit om de så kallade ”coacherna”.

”Idag har jag ingen tydlig planering då jag inte fått den hjälp jag velat ha p.g.a. att ”coacherna” saknat den kompetens och vilja att se till mig som individ”

I ärlighetens namn ska jag väl tillbaka till AMS och gå på de så kallade ”coaching samtalen” man måste gå på varannan onsdag då man är inskriven på UGA(ungdomsgarantin). Ska väl heller inte påstå att jag känner för att lägga upp en plan för ”vad jag ska bli när jag bli stor” vilket mycket av tiden på dagiset handlade om.

Jag går vidare och tycker nästan att följande två frågor hör ihop då de nästan handlar om samma sak.

Hur skulle du beskriva ditt välmående idag jämfört med när du började här. Markera på skalan(1-10) och motivera:

Följt av:

Så här har dagiset påverkat mitt självförtroende (ringa in)

Sämre Bättre Oförändrat

Tänker tillbaka på några av konversationerna jag haft med coacherna angående jobb, vuxendagis och arbetslöshet.

- Vad spelar det egentligen för roll för er om jag mot all förmodan skulle få ett jobb, jag menar ni får ju bara hit en annan idiot istället för mig då jag slutar. Det kommer ju ändå alltid att finnas/behövas arbetslösa.

- Men så kan du väl inte säga, jag tycker att det är en ganska destruktiv syn du har på livet.

- Men det är ju så det är, man ska väl inte köra huvudet i sanden och bara låtsas som att det inte är så.

- Du verkar deprimerad, är du säker på att du inte behöver prata med någon om dina problem, svenska kyrkan anordnar så att man kan få gratis terapi tio gånger.

Här någonstans insåg jag att konversera med de här stollarna inte leder någon vart och gör något annat. Hur som helst sätter jag en etta på skalan med motivationen:

”Tiden här har varit demoraliserande”

Kan man säga så mycket annat då de som ska hjälpa en ständigt bara försökt köra över en istället och gladeligen klappat en mentalt på huvudet. Jag ringar sedan in alternativet sämre på följande fråga.

”Det här skulle jag vilja se mer samt mindre av i dagiset”

Behöver inte ens tänka först ”mindre dagisverksamhet” skriver jag först och ser sedan ännu en chans att ge dagisfröknarna lite skit och skriver ”Mer kompetens att hjälpa människan dit den vill”

Sedan kommer en punkt jag velat se väldigt länge:

”Övriga synpunkter”

Denna punkt tillägnas 3 rader och sedan följt av ett blankt ½ A4:a så det finns trots allt en hel del plats här.

”Coacherna bör vara till för att hjälpa deltagarna, inte sätta sig över dem och bestämma. Föreslå inte en person som vill arbeta att han/hon borde ”starta eget” eller att plugga vid högskola. Man ska inte kränkas på en sådan plats med kommentarer så som ”Det är ditt eget fel att du är arbetslös”(ja, en av fröknarna sa faktiskt så). Eller att tvingas avhumanisera släkt och vänner genom att reducera dem till objekt eller ”kontakter” då din umgängeskrets ska ses som ett ”nätverk” med enda syftet att jobba för dig. Det känns förjävligt att bli påtvingad någon annans synsätt .”

Ja, tror nog att jag lyckade sammanfatta det mesta av vad jag tyckte om vuxendagis på de raderna. Vet inte om någon där egentligen bryr sig om att läsa de utvärderingar de får och även om de gör det tror jag knappast de bryr sig om vad ”deltagarna” tycker, då de i dessa tider ändå kommer att ha gått om stackare de kan coacha skiten ur.

Själv hoppade jag på någon skitutbildning efter det för att fördriva tiden, och även om jag bestämde mig för det under tiden på dagiset så väntade jag, allt för att inte bli ett plus i deras statistik.