Jag surar om jag vill.

Dagistramset fortsätter

Jag hinner knappt komma hem från min första dag på dagis och telefon jäveln ringer, jag fattar inte vem som vill prata med mig och förstår verkligen inte vem som tror att jag vill prata med den. Jag svarar till sist.

-         Hallå!? Brölar jag fram i telefonen.

-         Ja hejsan, det är någon 45+ tant som ringer. Ja jag, ringer från IOGT(Nej de var det inte men företaget hade en lustig bokstavskombination som namn) Jag har tittat  i AMS register här och ser att du har en tekniskgymnasieutbildning.

-         Ja…jo… det stämmer nog, mumlar jag i luren.

-         Ja vad bra då, vi söker just nu en människa med teknisk utbildning med inriktning mot data, fortsätter tanten.

Sedan ger hon mig en adress till vart jag ska och vi bestämmer en tid för intervju. Jag skriver ner adressen och intalar mig själv att jag ska komma ihåg tiden och datumet (det var ju bara en vecka tills dess). Jävla stalker, bara ta reda på vad jag gått för utbildning och mina kontaktuppgifter så där (jag trodde att man var tvungen att lägga upp sitt eget CV på AMS för att de skulle få uppgifterna), nä hade jag velat ha jobb hos dem hade jag väl kontaktat idioterna. Kommer sedan fram till att jag ska gå på den där intervjun, annars måste jag ju ändå vara på dagis då.

Klockan är 09:28 och jag sitter i en av sofforna på dagiset, det är två soffor med något rött lakan över dem och sedan en massa stolar ordnade i ring tillsammans med sofforna. Sitter några andra ”deltagare” utspridda runt om på stolarna, noga med att ha minst en stols mellanrum till varandra. Ingen pratar med varandra alla är nog lika trötta som mig, några sitter med mobilerna, andra med mp3:or och vi som inte har råd med sådant stirrar ut genom fönstret. De så kallade coacherna kommer ca tio minuter för sent och bryter tystnaden.

-         Hejsan allihop, kvittrar den ena glatt fram.

Jag var trött och aningen sur redan innan de kom men nu blir jag jävligt grinig, måste mänskan vara så jävla glad? Vi sitter i den där ringen igen och presenterar oss eftersom det tydligen är någon ny och någon som inte var här igår. Sedan fortsätter den där läskiga coachen, en 35+ gubbe:

-         Ja så var det ju dags för inloggningen också, jag tror att vi glömde den igår. Brummar han fram lyckligtvis inte lika entusiastiskt som den första av dem. För dem som inte vet vad det är så går det ut på att man berättar om något roligt man gjorde under gårdagen.

De andra berättar om hur gulligt det är med deras ungar, om hur bra det är när solen skiner eller om något annat jävligt meningslöst, ja det här gör de tydligen varje morgon. Det blir min tur, jag sitter tyst i någon minut innan jag ens fattat det, alla stirrar på mig som om jag vore en idiot. Jag berättar om telefonsamtalet, själv tycker jag inte det var så jävla intressant men hellre det än att berätta om mina tv vanor och säga att jag glodde på den från 5 till 12 då jag gick och la mig.

-         Vad ku!, då måste vi ju hjälpa dig med ett CV och personligt brev så att du har en bra presentation av dig själv med dig. Säger den ena av coacherna glatt.

Jo för har man varit arbetslös i fyra månader har man säkert inte redan löst de petitesserna, tänker jag tyst för mig själv. Jag besparar dem mina ytterst insiktsfulla iakttagelser för att undvika diskussioner och låter dem hållas och tro att de själva ska lösa arbetslösheten.

Efter det är de tydligen dags för mig att göra min veckoplanering, ja man måste ju veta vad man har att göra för att kunna få det gjort och finns det inte på papper så har man ju inget att göra. Jag får ett papper där veckodagarna står uppradade och lite mellanrum för att man ska ha plats att skriva för varje dag. Måndagen har redan varit, den hoppar jag över sedan är det tisdagen. Jag tänker till, vad ska man egentligen göra? måste ju skriva något så att de tror att jag är seriös och vill något (det här var då jag fortfarande trodde att det fanns hopp om livet):

TISDAG:

Skriva Personligt brev.

Jag känner mig nöjd, jag menar ska man få till det brevet bra så kan det ju ta en hel dag eller i alla fall de 4 timmar jag har kvar jag måste vara där.

ONSDAG:

Skriva cv

Ja det skulle jag ju också få gjort, även om man kan tro att det tar en hel dag bara att få ner alla mina meriter på ett papper så är nog problemet snarare att det är den tid det tar för mig att komma på vad man egentligen ska fylla ut det där blanka A4:at med.

TORSDAG:

Söka jobb

Det är väl ändå därför jag är här?

FREDAG:

-’’-

Rom byggdes inte på en dag säger man, och jag tror knappast att om det inte hänt hittills så kommer det nog inte hända på en dag här. Stolt över vad jag åstadkommit (på en timme) visar jag upp min planering för en av coacherna.

-         Du skulle ju kanske kunna specificera dig lite mer om hur du tänker utföra det, får jag till kommentar. Du ska få några bra anvisningar på hur man skriver personligt brev och cv.

Hon plockar fram några häften och visar någon sida med en punklista med saker man ska ha med i ett personligt brev och sedan några exempel.

-         Jag vet inte riktigt vart vi har instruktionerna för hur man skriver cv, men jag ska leta fram dem åt dig tills imorgon, säger hon och går sedan iväg.

Jag sätter mig vid en dator läser instruktionerna och exemplen, de innehåller inget jag inte redan visste eller läst på andra håll. Jävligt användbart tänker jag och börjar skriva. Det är lite svårt att komma igång, det är alltid så här då jag ska göra något och måste börja någonstans:

Hej

Jag heter ……….. och är en relativt trevlig kille på …. år. Jag blev genast intresserad av att jobba hos er då ….. ringde och frågade om en intervju, det visar på att ni är kreativa i ert sätt att söka nya personer…..

Och i den stilen fortsätter det om var varför och hur.

Sedan ska jag skriva lite om mig själv mina intressen och liknande, det tar stop. Jag har ju inte varit seriös med det jag skrivit innan men fortsätter:

Jag ger även blod då jag får en kick av att få nålar inkörda i armen och sedan se på när blodet sugs ur min kropp, sedan får man ju 30spänn till cigg och gratis fika ingår också!

Gubbcoachen passerar då och ser vad jag skriver:

-         Sådär kan man ju inte skriva i ett personligt brev, mumlar han fram aningen surt.

-         Man måste väl börja nånstans och bara man kommer igång att skriva så kan man ändra det mindre seriösa senare, svarar jag som nu blivit lite irriterad för att gubben kommenterar mitt arbetssätt. Din kritik är välkommen när jag är klar.

-         Du måste ju ändå ta det hela seriöst och inte sitta sådär och tramsa.

Jag bryr mig inte om att svara, sådana där auktoritära guddjävlar tror ändå alltid att de har rätt i slutändan och har de det inte så framtvingar dem det genom att de har en ”högre position” än oss andra dödliga. Jag ignorerar honom och fortsätter, han står kvar och glor över min axel men går vidare efter en stund. Ska man ha sådana där jävla arbetsledare då man är här för att söka arbete, jag fattar inte man kan väl ändå vara trevlig och inte sparka på dem som ligger.

Jag blir färdig strax före tre, skriver ut och lämnar över mitt verk till den kvinnliga coachen gubben undviker jag.

-         Jag ska läsa det här nu så kan vi ju diskutera det lite imorgon, du kan gå hem om du vill, samma glada ton som hon hade i morse.

Visst man kanske inte behöver vara sur hela tiden även om det är bekvämt ibland men man måste väl ändå inte försöka påtvinga andra sin egen glädje. Jag tycker inte det ialla fall, man ska inte vara glad då man söker jobb, det är ett mer eller mindre nödvändigt ont, man måste väl jobba? Hur skall man annars få pengar? Och det är väl det som är målet med livet?

Jag kommer ihåg samhäll A jag läste på gymnasiet, läraren frågade klassen ”Om du fick 4000 i månaden (jag kommer inte ihåg den exakta summan) betald bostad telefon och Internet och ända kravet var att du aldrig mer skulle söka ett jobb. Skulle du gå med på detta”. Några av eleverna räcker upp handen (jag inkluderad), de undrar om hur det går till/ska finansieras och andra oviktiga frågor, jag får prata ”När kan jag få börja med detta?”. Det var bara jag som trodde på detta, de andra hade illusioner om att få bättre betalda jobb.

Så här i efterhand kommer jag ihåg att jag tog upp ämnet flertalet gånger under min tid på dagiset alla (bortsett från coacherna) där var eniga om att det är pengarna inte arbete man ville ha i livet.

Hursomhelst slutar det hela med att jag går hem, funderar över samhäll A på gymnasiet.

Man ska väl ändå inte tvingas vara glad då man i slutändan söker ett arbete man inte vill ha?

Vi gör väl alla våra egna val?

Vi tar det från början

Jag har varit inskriven på AMS i fyra månader varav tre enbart inskriven och sedan blev det ungdomsgarantin. För mig innebar det inget att bli inskriven på UGA(ungdomsgarantin som AMS gubben kallade UGA) annat än att jag nu fick betalt för att vara arbetslös och att jag var tvungen att gå på ”coachingsamtal” (ett samtal som i princip gick ut på att man skulle berätta vilka jobb man sökt och att handledaren sedan hade något jobb han hittat på deras egen sida han tyckte man skulle söka) varannan onsdag vilket jag ansåg överkomligt. Visst, det var ju 129 kronor om dagen då man sökte jobb, men det var ändå mer pengar än vad jag haft dittills. Ska väl villigt erkänna att jag inte sökte överdrivet många jobb (som bäst 2 på en vecka) och hade aldrig mycket att berätta för AMS gubben på de där jävla coachingsamtalen. Ja det var ju så det hela dagisäventyret började, man skulle kunna säga att det var självförvållat men jag uppfann nog tyvärr inte arbetslösheten. Det var en solig onsdag i början av september jag sitter på ett litet AMS kontor och berättar för en slipsnisse vilka jobb jag (inte) sökt medan han skriver något på sin dator. När jag pratat färdigt tittar han på mig och säger med en sådan där tråkig AMS ton:

-         Jaha, du söker ju inte så många jobb och vet inte riktigt vad du vill. Du skulle nog behöva coachning mer än en gång varannan vecka.

Hjälp! tänker jag, måste jag komma hit en gång varje vecka nu (om det ändå vore så väl).

Gubben fortsätter:

-         Det finns ett sådant där jobbcollege du skulle kunna gå där för att få den coachning du behöver.

Jobbcollege? Jag blir fundersam låter som ett ställe där man lär folk hur de arbetar, jag som alltid trott att man introducerades på själva arbetsplatsen när/om man får något jobb.

AMS farbrorn ringer ett samtal till någon jag är för upptagen med mina egna funderingar om vad det kan vara för anstalt jag blir skickad till. När han pratat färdigt ger han mig en lapp där han skrivit ner en tid och en adress:

-         Du ska vara på den adressen vid den tidpunkten på fredag, sedan börjar du där på måndag. Om du av någon anledning inte vill vara där får du höra av dig till mig så får vi träffas på måndag.

Jag har inte så mycket val, AMS gubben hade förra gången frågat om jag egentligen sökte tillräckligt med jobb för att få vara inskriven på UGA. Jag har inte så jävla mycket till val, det är i början av finanskrisen och det finns knappt några jobb att söka och ännu färre som jag är kvalificerad för. Tyvärr är det ingen som tar hänsyn till det, så jag får göra vad jag kan för att hålla gubbjävlarna någorlunda nöjda. Har de ens några illusioner själva om att jag ska få ett jobb i dessa tider eller jagar dem en bara för att det är vad de får betalt för?

Jag infinner mig på adressen vid bestämd tid, kommer in i ett stort rum vilket ser ut som en gammal gympasal, några bord med och utan datorer utspridda i rummet, några hyllor med olika böcker, några skåp och på golvet ligger det ligger det små runda röda mattor. Sen ser jag en sak som skrämmer mig en aning, på ena väggen hänger det små röda hjärtan med namn på. HJÄLP! tänker jag, det här påminner mig om när jag var fyra och gick på dagis.

Jag blir mött av en tjej som jag skulle gissa är trettiplus typisk medelsvensson som inte har någon aning om vad att vara arbetslös innebär. Hon presenterar sig visar mig runt i de övriga rummen och berättar lite om vad de gör. Sedan går vi in i ett rum med grönmålade väggar, gröna fåtöljer som står kring ett grönt bord.

-         Det här kallar vi gröna rummet, förklarar hon.

Ok tänker jag det låter ju som pedagogik man tillämpar på småbarn och inte arbetslösa, men för någon som inte vet hur det är kanske det inte är någon större skillnad? Hon fortsätter förklara att det här minsann är en ideell organisation som arbetar med att hjälpa ungdomar ut i arbetslivet och enda kravet för att man ska få vara där är att man vill något.

Jag vill en massa saker en av dem är visserligen att inte arbeta, jag vill för tillfället glo på någon kass film dricka folköl och röka. Inget av dem passar sig nog inte riktigt att nämna här.

-         Jag vill nog helst jobba, bryr mig inte riktigt med vad, klämmer jag ur mig lite nervöst.

Jag ljuger, jag kommer nog knappast till himlen även om det inte är en av de sju dödssynderna. Hon tittar lite fundersamt på mig, ger mig två olika papper att skriva på, ett för att få börja där och det andra är ett avtal för att få använda deras datorer. Jag läser igenom det första lite snabbt, det står något om att man inte får använda droger eller alkohol under tiden man är här. Jag skriver på och läser det andra om att man enbart får använda deras datorer i bildande syfte eller liknande (ja det är formulerat på något sådant sätt) men att man får spela på dem på lunchen om man vill, jag skriver på det med.

Jag frågar om deras hjärtan de har på väggen och får förklarat att det är människor som gått där och sedan antingen börjat studera eller jobba. Sedan berättar hon om tiderna jag förväntas vara där, någon ordning måste man ju ha och jag trodde nästan att det skulle vara 8-17 eller liknande. Lyckligtvis är det tydligen 9:30 – 15:00 med en timmes lunch, hade jag inte behövt de där jävla pengarna från UGA hade jag aldrig gått med på sådant förtryck. Jag får i alla fall gå efter det.

Det är måndag 9:26 och jag är tillbaka på samma ställe som på fredagen. Känner mig något nervös då jag faktiskt inte har någon aning om vad som ska hända/förväntas av mig. Människorna där inne sitter i en ring, vi utväxlar artigheter såsom ”hej” och sedan sätter jag mig. Tjejen jag pratade med fredagen innan är där och tydligen någon mer så kallad ”coach” är där (de sa att det var en ideell organisation, och jag har alltid trott att de som jobbar för sådana jobbade gratis). De pratar lite sedan ska vi tydligen gå medsols då var och en av oss ”deltagare” ska presentera sig då de har en ny (jag) i gruppen, man ska tydligen säga namn och ålder och vi uppmanas nämna något intressant om oss själva också. Jag nämner bara mitt namn och ålder, det andra känns så meningslöst.

Sedan sätter sig de andra vid varsin dator och jag får sätta mig i det ”blåa” rummet med samma coach som jag snackade med i fredags. Rummet lever upp till sitt namn på ett lika fantasifullt sätt som det gröna. Vi pratar lite om allt möjligt som har med mig att göra, vad jag har för intressen, vad jag skulle vilja jobba med och hur man har det annars. När det tar slut är klockan runt 12:00 och jag får gå hem, de tycker jag ska ha ”en mjuk start på det hela”.

Så här i efter hand minns jag inte mycket av vad vi pratade om i det ”blåa rummet” men jag minns ändå att hon lyckades lura i mig att det fanns hopp även för mig, jag trodde att det inte var så hopplöst ändå (så här i efterhand skäms jag för mig själv).