Vi gör väl alla våra egna val?

Vi tar det från början

Jag har varit inskriven på AMS i fyra månader varav tre enbart inskriven och sedan blev det ungdomsgarantin. För mig innebar det inget att bli inskriven på UGA(ungdomsgarantin som AMS gubben kallade UGA) annat än att jag nu fick betalt för att vara arbetslös och att jag var tvungen att gå på ”coachingsamtal” (ett samtal som i princip gick ut på att man skulle berätta vilka jobb man sökt och att handledaren sedan hade något jobb han hittat på deras egen sida han tyckte man skulle söka) varannan onsdag vilket jag ansåg överkomligt. Visst, det var ju 129 kronor om dagen då man sökte jobb, men det var ändå mer pengar än vad jag haft dittills. Ska väl villigt erkänna att jag inte sökte överdrivet många jobb (som bäst 2 på en vecka) och hade aldrig mycket att berätta för AMS gubben på de där jävla coachingsamtalen. Ja det var ju så det hela dagisäventyret började, man skulle kunna säga att det var självförvållat men jag uppfann nog tyvärr inte arbetslösheten. Det var en solig onsdag i början av september jag sitter på ett litet AMS kontor och berättar för en slipsnisse vilka jobb jag (inte) sökt medan han skriver något på sin dator. När jag pratat färdigt tittar han på mig och säger med en sådan där tråkig AMS ton:

-         Jaha, du söker ju inte så många jobb och vet inte riktigt vad du vill. Du skulle nog behöva coachning mer än en gång varannan vecka.

Hjälp! tänker jag, måste jag komma hit en gång varje vecka nu (om det ändå vore så väl).

Gubben fortsätter:

-         Det finns ett sådant där jobbcollege du skulle kunna gå där för att få den coachning du behöver.

Jobbcollege? Jag blir fundersam låter som ett ställe där man lär folk hur de arbetar, jag som alltid trott att man introducerades på själva arbetsplatsen när/om man får något jobb.

AMS farbrorn ringer ett samtal till någon jag är för upptagen med mina egna funderingar om vad det kan vara för anstalt jag blir skickad till. När han pratat färdigt ger han mig en lapp där han skrivit ner en tid och en adress:

-         Du ska vara på den adressen vid den tidpunkten på fredag, sedan börjar du där på måndag. Om du av någon anledning inte vill vara där får du höra av dig till mig så får vi träffas på måndag.

Jag har inte så mycket val, AMS gubben hade förra gången frågat om jag egentligen sökte tillräckligt med jobb för att få vara inskriven på UGA. Jag har inte så jävla mycket till val, det är i början av finanskrisen och det finns knappt några jobb att söka och ännu färre som jag är kvalificerad för. Tyvärr är det ingen som tar hänsyn till det, så jag får göra vad jag kan för att hålla gubbjävlarna någorlunda nöjda. Har de ens några illusioner själva om att jag ska få ett jobb i dessa tider eller jagar dem en bara för att det är vad de får betalt för?

Jag infinner mig på adressen vid bestämd tid, kommer in i ett stort rum vilket ser ut som en gammal gympasal, några bord med och utan datorer utspridda i rummet, några hyllor med olika böcker, några skåp och på golvet ligger det ligger det små runda röda mattor. Sen ser jag en sak som skrämmer mig en aning, på ena väggen hänger det små röda hjärtan med namn på. HJÄLP! tänker jag, det här påminner mig om när jag var fyra och gick på dagis.

Jag blir mött av en tjej som jag skulle gissa är trettiplus typisk medelsvensson som inte har någon aning om vad att vara arbetslös innebär. Hon presenterar sig visar mig runt i de övriga rummen och berättar lite om vad de gör. Sedan går vi in i ett rum med grönmålade väggar, gröna fåtöljer som står kring ett grönt bord.

-         Det här kallar vi gröna rummet, förklarar hon.

Ok tänker jag det låter ju som pedagogik man tillämpar på småbarn och inte arbetslösa, men för någon som inte vet hur det är kanske det inte är någon större skillnad? Hon fortsätter förklara att det här minsann är en ideell organisation som arbetar med att hjälpa ungdomar ut i arbetslivet och enda kravet för att man ska få vara där är att man vill något.

Jag vill en massa saker en av dem är visserligen att inte arbeta, jag vill för tillfället glo på någon kass film dricka folköl och röka. Inget av dem passar sig nog inte riktigt att nämna här.

-         Jag vill nog helst jobba, bryr mig inte riktigt med vad, klämmer jag ur mig lite nervöst.

Jag ljuger, jag kommer nog knappast till himlen även om det inte är en av de sju dödssynderna. Hon tittar lite fundersamt på mig, ger mig två olika papper att skriva på, ett för att få börja där och det andra är ett avtal för att få använda deras datorer. Jag läser igenom det första lite snabbt, det står något om att man inte får använda droger eller alkohol under tiden man är här. Jag skriver på och läser det andra om att man enbart får använda deras datorer i bildande syfte eller liknande (ja det är formulerat på något sådant sätt) men att man får spela på dem på lunchen om man vill, jag skriver på det med.

Jag frågar om deras hjärtan de har på väggen och får förklarat att det är människor som gått där och sedan antingen börjat studera eller jobba. Sedan berättar hon om tiderna jag förväntas vara där, någon ordning måste man ju ha och jag trodde nästan att det skulle vara 8-17 eller liknande. Lyckligtvis är det tydligen 9:30 – 15:00 med en timmes lunch, hade jag inte behövt de där jävla pengarna från UGA hade jag aldrig gått med på sådant förtryck. Jag får i alla fall gå efter det.

Det är måndag 9:26 och jag är tillbaka på samma ställe som på fredagen. Känner mig något nervös då jag faktiskt inte har någon aning om vad som ska hända/förväntas av mig. Människorna där inne sitter i en ring, vi utväxlar artigheter såsom ”hej” och sedan sätter jag mig. Tjejen jag pratade med fredagen innan är där och tydligen någon mer så kallad ”coach” är där (de sa att det var en ideell organisation, och jag har alltid trott att de som jobbar för sådana jobbade gratis). De pratar lite sedan ska vi tydligen gå medsols då var och en av oss ”deltagare” ska presentera sig då de har en ny (jag) i gruppen, man ska tydligen säga namn och ålder och vi uppmanas nämna något intressant om oss själva också. Jag nämner bara mitt namn och ålder, det andra känns så meningslöst.

Sedan sätter sig de andra vid varsin dator och jag får sätta mig i det ”blåa” rummet med samma coach som jag snackade med i fredags. Rummet lever upp till sitt namn på ett lika fantasifullt sätt som det gröna. Vi pratar lite om allt möjligt som har med mig att göra, vad jag har för intressen, vad jag skulle vilja jobba med och hur man har det annars. När det tar slut är klockan runt 12:00 och jag får gå hem, de tycker jag ska ha ”en mjuk start på det hela”.

Så här i efter hand minns jag inte mycket av vad vi pratade om i det ”blåa rummet” men jag minns ändå att hon lyckades lura i mig att det fanns hopp även för mig, jag trodde att det inte var så hopplöst ändå (så här i efterhand skäms jag för mig själv).