Jag surar om jag vill.

Dagistramset fortsätter

Jag hinner knappt komma hem från min första dag på dagis och telefon jäveln ringer, jag fattar inte vem som vill prata med mig och förstår verkligen inte vem som tror att jag vill prata med den. Jag svarar till sist.

-         Hallå!? Brölar jag fram i telefonen.

-         Ja hejsan, det är någon 45+ tant som ringer. Ja jag, ringer från IOGT(Nej de var det inte men företaget hade en lustig bokstavskombination som namn) Jag har tittat  i AMS register här och ser att du har en tekniskgymnasieutbildning.

-         Ja…jo… det stämmer nog, mumlar jag i luren.

-         Ja vad bra då, vi söker just nu en människa med teknisk utbildning med inriktning mot data, fortsätter tanten.

Sedan ger hon mig en adress till vart jag ska och vi bestämmer en tid för intervju. Jag skriver ner adressen och intalar mig själv att jag ska komma ihåg tiden och datumet (det var ju bara en vecka tills dess). Jävla stalker, bara ta reda på vad jag gått för utbildning och mina kontaktuppgifter så där (jag trodde att man var tvungen att lägga upp sitt eget CV på AMS för att de skulle få uppgifterna), nä hade jag velat ha jobb hos dem hade jag väl kontaktat idioterna. Kommer sedan fram till att jag ska gå på den där intervjun, annars måste jag ju ändå vara på dagis då.

Klockan är 09:28 och jag sitter i en av sofforna på dagiset, det är två soffor med något rött lakan över dem och sedan en massa stolar ordnade i ring tillsammans med sofforna. Sitter några andra ”deltagare” utspridda runt om på stolarna, noga med att ha minst en stols mellanrum till varandra. Ingen pratar med varandra alla är nog lika trötta som mig, några sitter med mobilerna, andra med mp3:or och vi som inte har råd med sådant stirrar ut genom fönstret. De så kallade coacherna kommer ca tio minuter för sent och bryter tystnaden.

-         Hejsan allihop, kvittrar den ena glatt fram.

Jag var trött och aningen sur redan innan de kom men nu blir jag jävligt grinig, måste mänskan vara så jävla glad? Vi sitter i den där ringen igen och presenterar oss eftersom det tydligen är någon ny och någon som inte var här igår. Sedan fortsätter den där läskiga coachen, en 35+ gubbe:

-         Ja så var det ju dags för inloggningen också, jag tror att vi glömde den igår. Brummar han fram lyckligtvis inte lika entusiastiskt som den första av dem. För dem som inte vet vad det är så går det ut på att man berättar om något roligt man gjorde under gårdagen.

De andra berättar om hur gulligt det är med deras ungar, om hur bra det är när solen skiner eller om något annat jävligt meningslöst, ja det här gör de tydligen varje morgon. Det blir min tur, jag sitter tyst i någon minut innan jag ens fattat det, alla stirrar på mig som om jag vore en idiot. Jag berättar om telefonsamtalet, själv tycker jag inte det var så jävla intressant men hellre det än att berätta om mina tv vanor och säga att jag glodde på den från 5 till 12 då jag gick och la mig.

-         Vad ku!, då måste vi ju hjälpa dig med ett CV och personligt brev så att du har en bra presentation av dig själv med dig. Säger den ena av coacherna glatt.

Jo för har man varit arbetslös i fyra månader har man säkert inte redan löst de petitesserna, tänker jag tyst för mig själv. Jag besparar dem mina ytterst insiktsfulla iakttagelser för att undvika diskussioner och låter dem hållas och tro att de själva ska lösa arbetslösheten.

Efter det är de tydligen dags för mig att göra min veckoplanering, ja man måste ju veta vad man har att göra för att kunna få det gjort och finns det inte på papper så har man ju inget att göra. Jag får ett papper där veckodagarna står uppradade och lite mellanrum för att man ska ha plats att skriva för varje dag. Måndagen har redan varit, den hoppar jag över sedan är det tisdagen. Jag tänker till, vad ska man egentligen göra? måste ju skriva något så att de tror att jag är seriös och vill något (det här var då jag fortfarande trodde att det fanns hopp om livet):

TISDAG:

Skriva Personligt brev.

Jag känner mig nöjd, jag menar ska man få till det brevet bra så kan det ju ta en hel dag eller i alla fall de 4 timmar jag har kvar jag måste vara där.

ONSDAG:

Skriva cv

Ja det skulle jag ju också få gjort, även om man kan tro att det tar en hel dag bara att få ner alla mina meriter på ett papper så är nog problemet snarare att det är den tid det tar för mig att komma på vad man egentligen ska fylla ut det där blanka A4:at med.

TORSDAG:

Söka jobb

Det är väl ändå därför jag är här?

FREDAG:

-’’-

Rom byggdes inte på en dag säger man, och jag tror knappast att om det inte hänt hittills så kommer det nog inte hända på en dag här. Stolt över vad jag åstadkommit (på en timme) visar jag upp min planering för en av coacherna.

-         Du skulle ju kanske kunna specificera dig lite mer om hur du tänker utföra det, får jag till kommentar. Du ska få några bra anvisningar på hur man skriver personligt brev och cv.

Hon plockar fram några häften och visar någon sida med en punklista med saker man ska ha med i ett personligt brev och sedan några exempel.

-         Jag vet inte riktigt vart vi har instruktionerna för hur man skriver cv, men jag ska leta fram dem åt dig tills imorgon, säger hon och går sedan iväg.

Jag sätter mig vid en dator läser instruktionerna och exemplen, de innehåller inget jag inte redan visste eller läst på andra håll. Jävligt användbart tänker jag och börjar skriva. Det är lite svårt att komma igång, det är alltid så här då jag ska göra något och måste börja någonstans:

Hej

Jag heter ……….. och är en relativt trevlig kille på …. år. Jag blev genast intresserad av att jobba hos er då ….. ringde och frågade om en intervju, det visar på att ni är kreativa i ert sätt att söka nya personer…..

Och i den stilen fortsätter det om var varför och hur.

Sedan ska jag skriva lite om mig själv mina intressen och liknande, det tar stop. Jag har ju inte varit seriös med det jag skrivit innan men fortsätter:

Jag ger även blod då jag får en kick av att få nålar inkörda i armen och sedan se på när blodet sugs ur min kropp, sedan får man ju 30spänn till cigg och gratis fika ingår också!

Gubbcoachen passerar då och ser vad jag skriver:

-         Sådär kan man ju inte skriva i ett personligt brev, mumlar han fram aningen surt.

-         Man måste väl börja nånstans och bara man kommer igång att skriva så kan man ändra det mindre seriösa senare, svarar jag som nu blivit lite irriterad för att gubben kommenterar mitt arbetssätt. Din kritik är välkommen när jag är klar.

-         Du måste ju ändå ta det hela seriöst och inte sitta sådär och tramsa.

Jag bryr mig inte om att svara, sådana där auktoritära guddjävlar tror ändå alltid att de har rätt i slutändan och har de det inte så framtvingar dem det genom att de har en ”högre position” än oss andra dödliga. Jag ignorerar honom och fortsätter, han står kvar och glor över min axel men går vidare efter en stund. Ska man ha sådana där jävla arbetsledare då man är här för att söka arbete, jag fattar inte man kan väl ändå vara trevlig och inte sparka på dem som ligger.

Jag blir färdig strax före tre, skriver ut och lämnar över mitt verk till den kvinnliga coachen gubben undviker jag.

-         Jag ska läsa det här nu så kan vi ju diskutera det lite imorgon, du kan gå hem om du vill, samma glada ton som hon hade i morse.

Visst man kanske inte behöver vara sur hela tiden även om det är bekvämt ibland men man måste väl ändå inte försöka påtvinga andra sin egen glädje. Jag tycker inte det ialla fall, man ska inte vara glad då man söker jobb, det är ett mer eller mindre nödvändigt ont, man måste väl jobba? Hur skall man annars få pengar? Och det är väl det som är målet med livet?

Jag kommer ihåg samhäll A jag läste på gymnasiet, läraren frågade klassen ”Om du fick 4000 i månaden (jag kommer inte ihåg den exakta summan) betald bostad telefon och Internet och ända kravet var att du aldrig mer skulle söka ett jobb. Skulle du gå med på detta”. Några av eleverna räcker upp handen (jag inkluderad), de undrar om hur det går till/ska finansieras och andra oviktiga frågor, jag får prata ”När kan jag få börja med detta?”. Det var bara jag som trodde på detta, de andra hade illusioner om att få bättre betalda jobb.

Så här i efterhand kommer jag ihåg att jag tog upp ämnet flertalet gånger under min tid på dagiset alla (bortsett från coacherna) där var eniga om att det är pengarna inte arbete man ville ha i livet.

Hursomhelst slutar det hela med att jag går hem, funderar över samhäll A på gymnasiet.

Man ska väl ändå inte tvingas vara glad då man i slutändan söker ett arbete man inte vill ha?