FAR åt HELVETE

Jag surar om jag vill.

Posted in Uncategorized by Sojourner on 07/06/2009

Dagistramset fortsätter

Jag hinner knappt komma hem från min första dag på dagis och telefon jäveln ringer, jag fattar inte vem som vill prata med mig och förstår verkligen inte vem som tror att jag vill prata med den. Jag svarar till sist.

–         Hallå!? Brölar jag fram i telefonen.

–         Ja hejsan, det är någon 45+ tant som ringer. Ja jag, ringer från IOGT(Nej de var det inte men företaget hade en lustig bokstavskombination som namn) Jag har tittat  i AMS register här och ser att du har en tekniskgymnasieutbildning.

–         Ja…jo… det stämmer nog, mumlar jag i luren.

–         Ja vad bra då, vi söker just nu en människa med teknisk utbildning med inriktning mot data, fortsätter tanten.

Sedan ger hon mig en adress till vart jag ska och vi bestämmer en tid för intervju. Jag skriver ner adressen och intalar mig själv att jag ska komma ihåg tiden och datumet (det var ju bara en vecka tills dess). Jävla stalker, bara ta reda på vad jag gått för utbildning och mina kontaktuppgifter så där (jag trodde att man var tvungen att lägga upp sitt eget CV på AMS för att de skulle få uppgifterna), nä hade jag velat ha jobb hos dem hade jag väl kontaktat idioterna. Kommer sedan fram till att jag ska gå på den där intervjun, annars måste jag ju ändå vara på dagis då.

Klockan är 09:28 och jag sitter i en av sofforna på dagiset, det är två soffor med något rött lakan över dem och sedan en massa stolar ordnade i ring tillsammans med sofforna. Sitter några andra ”deltagare” utspridda runt om på stolarna, noga med att ha minst en stols mellanrum till varandra. Ingen pratar med varandra alla är nog lika trötta som mig, några sitter med mobilerna, andra med mp3:or och vi som inte har råd med sådant stirrar ut genom fönstret. De så kallade coacherna kommer ca tio minuter för sent och bryter tystnaden.

–         Hejsan allihop, kvittrar den ena glatt fram.

Jag var trött och aningen sur redan innan de kom men nu blir jag jävligt grinig, måste mänskan vara så jävla glad? Vi sitter i den där ringen igen och presenterar oss eftersom det tydligen är någon ny och någon som inte var här igår. Sedan fortsätter den där läskiga coachen, en 35+ gubbe:

–         Ja så var det ju dags för inloggningen också, jag tror att vi glömde den igår. Brummar han fram lyckligtvis inte lika entusiastiskt som den första av dem. För dem som inte vet vad det är så går det ut på att man berättar om något roligt man gjorde under gårdagen.

De andra berättar om hur gulligt det är med deras ungar, om hur bra det är när solen skiner eller om något annat jävligt meningslöst, ja det här gör de tydligen varje morgon. Det blir min tur, jag sitter tyst i någon minut innan jag ens fattat det, alla stirrar på mig som om jag vore en idiot. Jag berättar om telefonsamtalet, själv tycker jag inte det var så jävla intressant men hellre det än att berätta om mina tv vanor och säga att jag glodde på den från 5 till 12 då jag gick och la mig.

–         Vad ku!, då måste vi ju hjälpa dig med ett CV och personligt brev så att du har en bra presentation av dig själv med dig. Säger den ena av coacherna glatt.

Jo för har man varit arbetslös i fyra månader har man säkert inte redan löst de petitesserna, tänker jag tyst för mig själv. Jag besparar dem mina ytterst insiktsfulla iakttagelser för att undvika diskussioner och låter dem hållas och tro att de själva ska lösa arbetslösheten.

Efter det är de tydligen dags för mig att göra min veckoplanering, ja man måste ju veta vad man har att göra för att kunna få det gjort och finns det inte på papper så har man ju inget att göra. Jag får ett papper där veckodagarna står uppradade och lite mellanrum för att man ska ha plats att skriva för varje dag. Måndagen har redan varit, den hoppar jag över sedan är det tisdagen. Jag tänker till, vad ska man egentligen göra? måste ju skriva något så att de tror att jag är seriös och vill något (det här var då jag fortfarande trodde att det fanns hopp om livet):

TISDAG:

Skriva Personligt brev.

Jag känner mig nöjd, jag menar ska man få till det brevet bra så kan det ju ta en hel dag eller i alla fall de 4 timmar jag har kvar jag måste vara där.

ONSDAG:

Skriva cv

Ja det skulle jag ju också få gjort, även om man kan tro att det tar en hel dag bara att få ner alla mina meriter på ett papper så är nog problemet snarare att det är den tid det tar för mig att komma på vad man egentligen ska fylla ut det där blanka A4:at med.

TORSDAG:

Söka jobb

Det är väl ändå därför jag är här?

FREDAG:

-’’-

Rom byggdes inte på en dag säger man, och jag tror knappast att om det inte hänt hittills så kommer det nog inte hända på en dag här. Stolt över vad jag åstadkommit (på en timme) visar jag upp min planering för en av coacherna.

–         Du skulle ju kanske kunna specificera dig lite mer om hur du tänker utföra det, får jag till kommentar. Du ska få några bra anvisningar på hur man skriver personligt brev och cv.

Hon plockar fram några häften och visar någon sida med en punklista med saker man ska ha med i ett personligt brev och sedan några exempel.

–         Jag vet inte riktigt vart vi har instruktionerna för hur man skriver cv, men jag ska leta fram dem åt dig tills imorgon, säger hon och går sedan iväg.

Jag sätter mig vid en dator läser instruktionerna och exemplen, de innehåller inget jag inte redan visste eller läst på andra håll. Jävligt användbart tänker jag och börjar skriva. Det är lite svårt att komma igång, det är alltid så här då jag ska göra något och måste börja någonstans:

Hej

Jag heter ……….. och är en relativt trevlig kille på …. år. Jag blev genast intresserad av att jobba hos er då ….. ringde och frågade om en intervju, det visar på att ni är kreativa i ert sätt att söka nya personer…..

Och i den stilen fortsätter det om var varför och hur.

Sedan ska jag skriva lite om mig själv mina intressen och liknande, det tar stop. Jag har ju inte varit seriös med det jag skrivit innan men fortsätter:

Jag ger även blod då jag får en kick av att få nålar inkörda i armen och sedan se på när blodet sugs ur min kropp, sedan får man ju 30spänn till cigg och gratis fika ingår också!

Gubbcoachen passerar då och ser vad jag skriver:

–         Sådär kan man ju inte skriva i ett personligt brev, mumlar han fram aningen surt.

–         Man måste väl börja nånstans och bara man kommer igång att skriva så kan man ändra det mindre seriösa senare, svarar jag som nu blivit lite irriterad för att gubben kommenterar mitt arbetssätt. Din kritik är välkommen när jag är klar.

–         Du måste ju ändå ta det hela seriöst och inte sitta sådär och tramsa.

Jag bryr mig inte om att svara, sådana där auktoritära guddjävlar tror ändå alltid att de har rätt i slutändan och har de det inte så framtvingar dem det genom att de har en ”högre position” än oss andra dödliga. Jag ignorerar honom och fortsätter, han står kvar och glor över min axel men går vidare efter en stund. Ska man ha sådana där jävla arbetsledare då man är här för att söka arbete, jag fattar inte man kan väl ändå vara trevlig och inte sparka på dem som ligger.

Jag blir färdig strax före tre, skriver ut och lämnar över mitt verk till den kvinnliga coachen gubben undviker jag.

–         Jag ska läsa det här nu så kan vi ju diskutera det lite imorgon, du kan gå hem om du vill, samma glada ton som hon hade i morse.

Visst man kanske inte behöver vara sur hela tiden även om det är bekvämt ibland men man måste väl ändå inte försöka påtvinga andra sin egen glädje. Jag tycker inte det ialla fall, man ska inte vara glad då man söker jobb, det är ett mer eller mindre nödvändigt ont, man måste väl jobba? Hur skall man annars få pengar? Och det är väl det som är målet med livet?

Jag kommer ihåg samhäll A jag läste på gymnasiet, läraren frågade klassen ”Om du fick 4000 i månaden (jag kommer inte ihåg den exakta summan) betald bostad telefon och Internet och ända kravet var att du aldrig mer skulle söka ett jobb. Skulle du gå med på detta”. Några av eleverna räcker upp handen (jag inkluderad), de undrar om hur det går till/ska finansieras och andra oviktiga frågor, jag får prata ”När kan jag få börja med detta?”. Det var bara jag som trodde på detta, de andra hade illusioner om att få bättre betalda jobb.

Så här i efterhand kommer jag ihåg att jag tog upp ämnet flertalet gånger under min tid på dagiset alla (bortsett från coacherna) där var eniga om att det är pengarna inte arbete man ville ha i livet.

Hursomhelst slutar det hela med att jag går hem, funderar över samhäll A på gymnasiet.

Man ska väl ändå inte tvingas vara glad då man i slutändan söker ett arbete man inte vill ha?

Advertisements

Vi gör väl alla våra egna val?

Posted in Uncategorized by Sojourner on 02/06/2009

Vi tar det från början

Jag har varit inskriven på AMS i fyra månader varav tre enbart inskriven och sedan blev det ungdomsgarantin. För mig innebar det inget att bli inskriven på UGA(ungdomsgarantin som AMS gubben kallade UGA) annat än att jag nu fick betalt för att vara arbetslös och att jag var tvungen att gå på ”coachingsamtal” (ett samtal som i princip gick ut på att man skulle berätta vilka jobb man sökt och att handledaren sedan hade något jobb han hittat på deras egen sida han tyckte man skulle söka) varannan onsdag vilket jag ansåg överkomligt. Visst, det var ju 129 kronor om dagen då man sökte jobb, men det var ändå mer pengar än vad jag haft dittills. Ska väl villigt erkänna att jag inte sökte överdrivet många jobb (som bäst 2 på en vecka) och hade aldrig mycket att berätta för AMS gubben på de där jävla coachingsamtalen. Ja det var ju så det hela dagisäventyret började, man skulle kunna säga att det var självförvållat men jag uppfann nog tyvärr inte arbetslösheten. Det var en solig onsdag i början av september jag sitter på ett litet AMS kontor och berättar för en slipsnisse vilka jobb jag (inte) sökt medan han skriver något på sin dator. När jag pratat färdigt tittar han på mig och säger med en sådan där tråkig AMS ton:

–         Jaha, du söker ju inte så många jobb och vet inte riktigt vad du vill. Du skulle nog behöva coachning mer än en gång varannan vecka.

Hjälp! tänker jag, måste jag komma hit en gång varje vecka nu (om det ändå vore så väl).

Gubben fortsätter:

–         Det finns ett sådant där jobbcollege du skulle kunna gå där för att få den coachning du behöver.

Jobbcollege? Jag blir fundersam låter som ett ställe där man lär folk hur de arbetar, jag som alltid trott att man introducerades på själva arbetsplatsen när/om man får något jobb.

AMS farbrorn ringer ett samtal till någon jag är för upptagen med mina egna funderingar om vad det kan vara för anstalt jag blir skickad till. När han pratat färdigt ger han mig en lapp där han skrivit ner en tid och en adress:

–         Du ska vara på den adressen vid den tidpunkten på fredag, sedan börjar du där på måndag. Om du av någon anledning inte vill vara där får du höra av dig till mig så får vi träffas på måndag.

Jag har inte så mycket val, AMS gubben hade förra gången frågat om jag egentligen sökte tillräckligt med jobb för att få vara inskriven på UGA. Jag har inte så jävla mycket till val, det är i början av finanskrisen och det finns knappt några jobb att söka och ännu färre som jag är kvalificerad för. Tyvärr är det ingen som tar hänsyn till det, så jag får göra vad jag kan för att hålla gubbjävlarna någorlunda nöjda. Har de ens några illusioner själva om att jag ska få ett jobb i dessa tider eller jagar dem en bara för att det är vad de får betalt för?

Jag infinner mig på adressen vid bestämd tid, kommer in i ett stort rum vilket ser ut som en gammal gympasal, några bord med och utan datorer utspridda i rummet, några hyllor med olika böcker, några skåp och på golvet ligger det ligger det små runda röda mattor. Sen ser jag en sak som skrämmer mig en aning, på ena väggen hänger det små röda hjärtan med namn på. HJÄLP! tänker jag, det här påminner mig om när jag var fyra och gick på dagis.

Jag blir mött av en tjej som jag skulle gissa är trettiplus typisk medelsvensson som inte har någon aning om vad att vara arbetslös innebär. Hon presenterar sig visar mig runt i de övriga rummen och berättar lite om vad de gör. Sedan går vi in i ett rum med grönmålade väggar, gröna fåtöljer som står kring ett grönt bord.

–         Det här kallar vi gröna rummet, förklarar hon.

Ok tänker jag det låter ju som pedagogik man tillämpar på småbarn och inte arbetslösa, men för någon som inte vet hur det är kanske det inte är någon större skillnad? Hon fortsätter förklara att det här minsann är en ideell organisation som arbetar med att hjälpa ungdomar ut i arbetslivet och enda kravet för att man ska få vara där är att man vill något.

Jag vill en massa saker en av dem är visserligen att inte arbeta, jag vill för tillfället glo på någon kass film dricka folköl och röka. Inget av dem passar sig nog inte riktigt att nämna här.

–         Jag vill nog helst jobba, bryr mig inte riktigt med vad, klämmer jag ur mig lite nervöst.

Jag ljuger, jag kommer nog knappast till himlen även om det inte är en av de sju dödssynderna. Hon tittar lite fundersamt på mig, ger mig två olika papper att skriva på, ett för att få börja där och det andra är ett avtal för att få använda deras datorer. Jag läser igenom det första lite snabbt, det står något om att man inte får använda droger eller alkohol under tiden man är här. Jag skriver på och läser det andra om att man enbart får använda deras datorer i bildande syfte eller liknande (ja det är formulerat på något sådant sätt) men att man får spela på dem på lunchen om man vill, jag skriver på det med.

Jag frågar om deras hjärtan de har på väggen och får förklarat att det är människor som gått där och sedan antingen börjat studera eller jobba. Sedan berättar hon om tiderna jag förväntas vara där, någon ordning måste man ju ha och jag trodde nästan att det skulle vara 8-17 eller liknande. Lyckligtvis är det tydligen 9:30 – 15:00 med en timmes lunch, hade jag inte behövt de där jävla pengarna från UGA hade jag aldrig gått med på sådant förtryck. Jag får i alla fall gå efter det.

Det är måndag 9:26 och jag är tillbaka på samma ställe som på fredagen. Känner mig något nervös då jag faktiskt inte har någon aning om vad som ska hända/förväntas av mig. Människorna där inne sitter i en ring, vi utväxlar artigheter såsom ”hej” och sedan sätter jag mig. Tjejen jag pratade med fredagen innan är där och tydligen någon mer så kallad ”coach” är där (de sa att det var en ideell organisation, och jag har alltid trott att de som jobbar för sådana jobbade gratis). De pratar lite sedan ska vi tydligen gå medsols då var och en av oss ”deltagare” ska presentera sig då de har en ny (jag) i gruppen, man ska tydligen säga namn och ålder och vi uppmanas nämna något intressant om oss själva också. Jag nämner bara mitt namn och ålder, det andra känns så meningslöst.

Sedan sätter sig de andra vid varsin dator och jag får sätta mig i det ”blåa” rummet med samma coach som jag snackade med i fredags. Rummet lever upp till sitt namn på ett lika fantasifullt sätt som det gröna. Vi pratar lite om allt möjligt som har med mig att göra, vad jag har för intressen, vad jag skulle vilja jobba med och hur man har det annars. När det tar slut är klockan runt 12:00 och jag får gå hem, de tycker jag ska ha ”en mjuk start på det hela”.

Så här i efter hand minns jag inte mycket av vad vi pratade om i det ”blåa rummet” men jag minns ändå att hon lyckades lura i mig att det fanns hopp även för mig, jag trodde att det inte var så hopplöst ändå (så här i efterhand skäms jag för mig själv).

Det händer inte så ofta.

Posted in Uncategorized by Sojourner on 29/05/2009

Råkade höra Ballad om en svensk polis idag.

Det var då jag precis introducerades till dagiset, kommer inte ihåg det exakta samtalsämnet, tror att det var om fobier eller yrken man inte skulle kunna tänka sig.

Då man började där fick man prata med en av de två ”coacherna” angående arbete, utbildning, hur man är som person, tidigare erfarenheter och liknande.

Hur som helst säger jag i alla fall att jag tycker poliser är jävligt läskiga, och att ingen rätt funtad människa skulle vilja bli det frivilligt, de är paragrafryttare hela högen och att de säkerligen gillar att slå folk. En sak som är säker är att de säkerligen inte finns då de behövs.

–         Nä men så är det väl ändå inte? Det finns faktiskt trevliga poliser, får jag till svar från dagisfröken

Tror att min fobi för denna yrkesgrupp började någon gång sommaren då jag var 4 år gammal. Hela familjen skulle åka på husvagnssemester, min far säger att jag och min syster får sitta i husvagnen medan han kör, varvid jag frågar om man verkligen får göra så. Men min far lovar och försäkrar att det är helt lagligt att göra så. När vi kört någon timme ser jag genom rutan att polisen kör bakom och blinkar med blåljusen. Det är vid det här laget jag skiter knäck och sedan duckar så att ingen ska kunna se mig i husvagnen. Min syster som är några år äldre än vad jag är sitter däremot och vinkar till farbror blå.

Vi blir stannade och husvagns dörren öppnas och vi får kliva i och sätta oss i våran bil medan min far får stanna kvar ute och prata med polisen, jag minns inte så mycket mer än att vi åkte ifrån den platsen och lämnade kvar husvagnen vid väg kanten.

Jag fick något senare veta att vi blivit stoppade p.g.a. att husvagnen varit för stor för den lilla bil vi hade. Hur som helst sabbade snuten semestern för mig den sommaren.

Då jag är runt 11 år ska vi hälsa på farmor och farfar för att fira jul, vi kör på E4:an då de där gamlingarna bor ganska långt söder ut jämfört med vart vi bor. Jag vet att min far den här gången kör ganska mycket för fort och då vi ska passera nyköping som polisen satt upp en fart kontroll. Min far märker denna ganska tidigt men hinner inte sakta ner särskilt mycket, vi blir stannade av polisen vid närmsta avfart och jag ser hur de stannar framför oss. Ut stiger en polis som är minst lika bred som han är hög och kommer gående mot bilen min far vevar ner rutan och jag tror att halva hålan nyköping hör snuten skrika:

–         För i helvete karl ni är ju en jävla idiot, ni kör ju alldeles för fort för att ens få ha körkort!

Sedan får min något feta far följa med dem väldigt mycket fetare polisen in i polisbilen och jag har ingen aning om vad som händer. Ungefär 10 minuter senare kommer min farsa tillbaka från polisbilen och ser jävligt sur ut. Vi åkte sedan hem istället för att fira jul det året. Jag fick senare veta att polisen fick våran hastighet till 130km/h på fartkameran, alltså inte tillräckligt för att ta körkortet utan bara bötfälla.

Åren går jag hinner bli 15 år och ta EU- moppekort. Jag var på väg hem en dag på min moppe, det är inne i stan och jag blir stannad av en mc-polis. Han kliver av sin motorcykel och jag tar av mig min hjälm, han kommer fram och säger:

–         Ja, tyckte nog inte att du höll tillräckligt avstånd till bilen framför dig lärde ni er egentligen något på trafikskolan?

Jag blir nervös och vet inte alls vad jag ska svara men säger:

–         Jo, vi lärde oss trafikregler.

Snuten som såg sur ut innan mumlar något jag inte hör och tar sedan fram en alkomätare jag får blåsa i. Det visar sig för gubbjäveln att jag tydligen inte har någon alkohol i kroppen han rynkar ännu mer på ögon brynen.

–         Jaha, det var ju bra då, hur fort går din moppe då?

Jag är nu helt övertygad om att polisen tänker slå ihjäl mig, men piper fram ett:

–         Den går i runt femti.

Jag får sedan åka, men känner mig ändå skitskraj.

Visst, har man pluggat X antal år för att få bli ordningens uppehållare och demokratins beskyddare kanske man blir lite grinig då man blir trafik polis. Gubbjäveln ska väl ändå inte behöva hävda sin auktoritet genom att trakassera 15 åriga kids.

Jag är 19 år och ska hämta ut ett nytt pass, har precis börjat plugga vid högskola och hittar inte riktigt i stan. Polisstationen är belägen i något som liknar ett gammalt industriområde och jag blir något fundersam över vart jag ska. Det är då jag får syn på farbror blå och går fram till honom. Han måste ha sett att jag ser något frågande ut, för innan jag hinner säga något tar han ett rejält grepp om min arm och säger med en läskigt allvarlig stämma:

–         Kom nu här, du ska ju in på förhör.

Jag blir skitskraj, han märker det släpper mig om armen och bullrar fram ett ännu läskigare skratt:

–         Höhöhö, var det något du ville?

Jag frågar om vägen till polisstationen och han förklarar lite hastigt och jag går sedan därifrån. Jävla maktmissbrukare….

Nästa gång de beslutar sig för att hedra mig med sin närvaro har jag blivit 20, klockan är runt 5 på morgonen i mitten av november och jag vill egentligen bara sova. Jag har i alla fall en mil jag ska cykla för att komma hem då jag bor en bit utanför stan, stannar strax efter en belyst korsning för att tända en cigg. Min cykel som är runt 40 år gammal har lyse som drivs av en dynamo, dvs. att lyset inte fungerar om jag inte har framhjulet rullande. Det är när jag står där och försöker tända min cigg som en bil kör upp bredvid de har nervevad ruta och polisen på min sida frågar:

–         Vet du inte att man måste ha lyse på cykeln när det är mörkt ute, det här kommer att bli ganska dyrt.

Jag som innan var väldigt trött blir nu även väldigt sur och säger:

–         Verkar ju inte som att ni vet särskilt mycket om gamla cyklar och förresten trodde jag att även ni hade bättre saker för er en fredagsnatt.

Polisen lyser mig nu rakt i ögonen med en jävla ficklampa men säger inget så jag fortsätter:

–         Lyset på den här cykeln drivs faktiskt av en dynamo vilken kräver att mitt framhjul snurrar för att det ska bli något lysa, och även om det är så får man väl ändå stanna för att tända en cigg.

Nu säger snuten att jag får cykla en kortare sträcka så att de kan se om lyset verkligen fungerar. Jag cyklar först 50 meter medan de sakta kör efter och sedan kör de om mig och jag cyklar ytterligare 50m.

–         Jaha ja, det såg väl bra ut det här då.

Mumlar snuten medan han vevar upp rutan och de kör iväg.

Här avslutar jag mina berättelser.

–         När, för att bli sådan kan man inte vara rätt funtad i skallen och gilla att förstöra för folk.

–         Så är det ju inte, en del av dem är faktiskt trevliga. Jag känner en polis som är sjyst, kan nog be honom komma hit och prata lite om hur det är.

Jag inser nu att det inte är någon mening att säga emot och klämmer ur mig ett:

–         Nja jo, om det ska vara nödvändigt….

Det tar kanske en vecka, men en dag då jag kommer till dagiset efter lunchen (någon halvtimme försenad) sitter alla på stolar i en ring. Jag ser plötsligt de två uniformsklädda männen och känner mig nervös. ”- Bra att du kom” säger en av dagisfröknarna och drar fram en stol åt mig även om jag känner mig en smula obekväm i hela situationen. Poliserna berättar lite om hur de får åka hem till knarkare som hotar att skära halsen av sig och visar också upp en del av den utrustningen de bär. Det är sedan den intressanta biten kommer då vi själva får säga/fråga vad vi tror att poliserna gör om dagarna. Vi går medsols och alla måste fråga någonting, de flesta tror att de fikar, väger lastbilar eller jagar fortkörare hela dagarna, sen blir det min tur:

–         Ja efter vad jag hört gör väl inte polisen något annat än att spöa uteliggare, invandrare och kommunister.

De rynkar lite på ögonbrynen då alla i ringen skrattar åt min fråga och sedan säger en av dem:

–         Nej att vi gör något sådant händer faktiskt inte så ofta.

Det går åt helvete i alla fall

Posted in Uncategorized by Sojourner on 28/05/2009

Hur får man in 900 döda bebisar i en folkvagn?

Med mixer.

Men hur får man då ut dem igen?

Med nachos.

Jag kommer att tänka på min tid på vuxendagis där dagiset var själva folkvagnen, AMS stod för mixandet och bebisarna representeras av det folk som tvingades dit. Själva befrielsen bestod av dessa nachos. Antingen lyckades man mot all förmodan och fick ett jobb, gav upp och sökte någon jävligt meningslös utbildning bara för att slippa skiten eller också var det bara att bita ihop, gå klart tiden och sedan bli skickade till något annat.

Oavsett hur man blev befriad så fick man ändå skriva/fylla i en så kallad utvärdering av skiten, med första frågan(fyll i på en skala 1-5):

Jag känner att jag blir bemött med respekt av coacherna:

Sedan följer en rad frågor där man gärna får fylla hur trevligt stället och lite mer om hur alldeles underbara de så kallade ”coacherna” var. Jag fyller i en etta på samtliga, sedan kommer en något intressantare fråga:

Jag upplever idag har bra ansökningshandlingar när jag söker jobb. (Tydligen skolkade de från svensklektionerna i meningsbyggnad)

Självklar femma, men måste samtidigt skriva kommentaren att jag min tid på vuxendagis är den biten i mitt CV som jag skäms för och antagligen kommer vara den biten som gör att jag inte får jobb.

Jag går vidare och upptäcker att de vill att jag ska beskriva dagiset med egna ord.

Jag tänker tillbaka på hur tiden egentligen har varit, jag kommer ihåg då de först nästan hjälpte en att söka dessa jävla jobb, när de efter 1-2 månader märkte att inget hände försökte de med något nytt.

Ja, nu har du ju varit här ett tag och inte fått något jobb, du kanske borde fundera på att plugga till något istället.

Nää, jag känner nog att plugga 12 år av sitt liv borde väl vara tillräckligt?

Tydligen inte, annars kan du ju fundera på att starta eget.

Jag minns att den konversationen ägde rum flertalet gånger fram tills det nu var dags att fylla i denna utvärdering, så jag skriver följande:

”Vuxendagis där det enda som räknas är att dagisfröknarna uppnår den kvot de behöver med vidareskickat folk utan att ta hänsyn till individens intresse.”

Nästa fråga:

Vad anser du varit till särskild nytta för DIG under din tid här?

Jag behöver inte tänka innan jag svarar på den frågan.

”Inget. Det jag gjort här hade jag kunnat göra hemma på kortare tid och med högre motivation

Nästa fråga: Det här har varit bra:

Nu får jag tänka till ordentligt, är det egentligen något som varit bra med hela den här skiten? Alltså kaffet har ju varit gratis vilket innebar att man har druckit ca 2 liter/dag, sen har man ju träffat en del sjysta människor (andra dagisbarn) bortsett från den där tjockisen som ändrat radion från p3 till rix fm var eviga dag. Jag klämmer till med:

”Bra sällskap från andra deltagare”

Det här kan bli bättre:

Oj oj oj, här får jag tänka till och sålla då det är väldigt begränsat utrymme jag har att skriva på.

”Kravet om att uppnå resultat inom begränsad tid bör tas bort, för att istället ge individen den tid han/hon behöver för att se till att individens vilja uppfylls”

Jag märker själv här att jag skriver ”individen” ganska ofta och kommer själv på att under tiden på dagiset har man setts som ”arbetslös” ett objekt som förväntas vara på ett speciellt sätt istället för en person.

Har du idag en tydlig planering på vad du ska göra efter denna anhalt? Beskriv gärna vad/hur.

Min första tanke är helt enkelt nej, men kommer sedan på att jag får ytterligare en chans att skriva mer skit om de så kallade ”coacherna”.

”Idag har jag ingen tydlig planering då jag inte fått den hjälp jag velat ha p.g.a. att ”coacherna” saknat den kompetens och vilja att se till mig som individ”

I ärlighetens namn ska jag väl tillbaka till AMS och gå på de så kallade ”coaching samtalen” man måste gå på varannan onsdag då man är inskriven på UGA(ungdomsgarantin). Ska väl heller inte påstå att jag känner för att lägga upp en plan för ”vad jag ska bli när jag bli stor” vilket mycket av tiden på dagiset handlade om.

Jag går vidare och tycker nästan att följande två frågor hör ihop då de nästan handlar om samma sak.

Hur skulle du beskriva ditt välmående idag jämfört med när du började här. Markera på skalan(1-10) och motivera:

Följt av:

Så här har dagiset påverkat mitt självförtroende (ringa in)

Sämre Bättre Oförändrat

Tänker tillbaka på några av konversationerna jag haft med coacherna angående jobb, vuxendagis och arbetslöshet.

Vad spelar det egentligen för roll för er om jag mot all förmodan skulle få ett jobb, jag menar ni får ju bara hit en annan idiot istället för mig då jag slutar. Det kommer ju ändå alltid att finnas/behövas arbetslösa.

Men så kan du väl inte säga, jag tycker att det är en ganska destruktiv syn du har på livet.

Men det är ju så det är, man ska väl inte köra huvudet i sanden och bara låtsas som att det inte är så.

Du verkar deprimerad, är du säker på att du inte behöver prata med någon om dina problem, svenska kyrkan anordnar så att man kan få gratis terapi tio gånger.

Här någonstans insåg jag att konversera med de här stollarna inte leder någon vart och gör något annat. Hur som helst sätter jag en etta på skalan med motivationen:

”Tiden här har varit demoraliserande”

Kan man säga så mycket annat då de som ska hjälpa en ständigt bara försökt köra över en istället och gladeligen klappat en mentalt på huvudet. Jag ringar sedan in alternativet sämre på följande fråga.

”Det här skulle jag vilja se mer samt mindre av i dagiset”

Behöver inte ens tänka först ”mindre dagisverksamhet” skriver jag först och ser sedan ännu en chans att ge dagisfröknarna lite skit och skriver ”Mer kompetens att hjälpa människan dit den vill”

Sedan kommer en punkt jag velat se väldigt länge:

”Övriga synpunkter”

Denna punkt tillägnas 3 rader och sedan följt av ett blankt ½ A4:a så det finns trots allt en hel del plats här.

”Coacherna bör vara till för att hjälpa deltagarna, inte sätta sig över dem och bestämma. Föreslå inte en person som vill arbeta att han/hon borde ”starta eget” eller att plugga vid högskola. Man ska inte kränkas på en sådan plats med kommentarer så som ”Det är ditt eget fel att du är arbetslös”(ja, en av fröknarna sa faktiskt så). Eller att tvingas avhumanisera släkt och vänner genom att reducera dem till objekt eller ”kontakter” då din umgängeskrets ska ses som ett ”nätverk” med enda syftet att jobba för dig. Det känns förjävligt att bli påtvingad någon annans synsätt .”

Ja, tror nog att jag lyckade sammanfatta det mesta av vad jag tyckte om vuxendagis på de raderna. Vet inte om någon där egentligen bryr sig om att läsa de utvärderingar de får och även om de gör det tror jag knappast de bryr sig om vad ”deltagarna” tycker, då de i dessa tider ändå kommer att ha gått om stackare de kan coacha skiten ur.

Själv hoppade jag på någon skitutbildning efter det för att fördriva tiden, och även om jag bestämde mig för det under tiden på dagiset så väntade jag, allt för att inte bli ett plus i deras statistik.